På ett sätt tycker jag att det är skönt att inte Elias är bebis längre. Nu kan han visa litegrann vad han vill vilket underlättar så otroligt mycket. Och så mycket som han förstår kan nästan inte jag förstå att han förstår, haha.

Nyss så satt vi på golvet och delade på en banan. Han la sig ner på golvet mellan varje tugga och jag frågade om han var trött och ville sova en stund. Då reste han sig upp och pekade mot sovrummet. Så otroligt duktigt för att vara så liten!

Innan vi skulle gå ut tog jag på honom täckbyxorna och sa: Hämta dina skor så skall vi ta på dem. Och vad gör han, knallar dit var alla skor står, tar sina och kommer med dem till mig!

Här om kvällen frågade Patrik honom: Är du hungrig Elias, vill du ha gröt?
Då började han peka mot köket och gick ditåt!
Bara en sån sak… underbart! Och åt gjorde han också, massor! :-)

När mamma säger åt honom att ställa nappflaskan på bänken så går han och ställer den på köksbänken fast han knappt når :-) Hihi….

Nej, bebistiden är mysig i sig. Men det här är nästan ännumysigare… missförstå mig rätt!

fredag, februari 27th, 2009, 15:28   |   Minstingen  |  RSS feed |  Respond  |  Trackback