Jag vet att jag är rätt envis med att gå till doktorn. Men det finns en förklaring till det – det hittas sällan fel på mig fast jag mår dåligt.

Hur som helst så har jag lite som ett åderbrock i ena knävecket. Tror jag fick det när jag väntade Elias. Det har varken blivit sämre eller bättre sen dess och det gör inte ont alls.

Igår såg Patrik att det hade krupit ner lite på benet. Alltså nu när jag beskriver det här låter det skitäckligt men det ser inte så äckligt ut. Jag lovar.
Hur som. Han säger då till mig:

- gå till doktorn med det där.

Jag: men jag har ju inte ont….?

Han: men säg att du har det då!

Jag: ehhhhh……?

Han: ja men du kan inte….. Så tänkte och tänkte han och kommer på: du kan inte ha kortkort.

Jag: finns väl strumpbyxor!

Han: men du kanske kommer skämmas för det om det blir värre.

Jag: jag tycker det låter som att du skäms för mig och då är det ju ditt problem.

Han: ja men det gör jag ju alltid.

Typ så såg konversationen ut.

Nu till det intressanta. När jag hade hög feber (38-39) i fem jävla dagar sa han inte en enda gång, gå till doktorn. Till slut mådde jag så dåligt så jag självmant ringde rådgivningen och kom hem med en pencillinkur och en stor flaska hostmedicin.

Hmm.

Och det här var inget hat-inlägg på något sätt mot Patrik. Det var bara vanlig vardag ;-)

lördag, februari 4th, 2012, 23:24   |   Mina tankar  |  RSS feed |  Respond  |  Trackback