Satt och läste här, en vecka sedan alltså. Då var jag här hemma, urless på att vara gravid, trött efter att ha sovit dåligt under natten och låg i sängen och försökte vila när det började smyga lite smått som mensvärk. Jag vågade inte hoppas något utan försökte tänka bort det och somnade faktiskt! Halv elva ca (ser nu att det står halv tio i journalen, kanske stämmer bättre det då) vaknade jag av att vattnet gick! Jag gick upp på toaletten, ropade på Patrik lugnt och stilla och sa att vattnet hade gått. Ringde mamma och sa att nu har vattnet gått men att jag inte hade något värkarbete än (förutom ”mensvärken”) så hon behövde inte rusa hit på en gång för att passa barnen. Hon sa att hon skulle vara i stan och handla lite och sen komma hit.

Ringde förlossningen för att berätta att vattnet hade gått och att jag skulle avvakta hemma tills värkarna började. Dem höll med mig och sedan gick det ganska snabbt tycker jag. Visst kom det värkar men jag hade svårt att avgöra när en värk började och slutade (var mycket tydligare när jag fick Elias). Tyckte dem stundvis kom hela tiden och sen hade jag ganska långa pauser. Tog dem först för att inte vara så regelbundna så jag traskade runt här hemma i lugn och ro och vattnet sipprade på. Men efter ett par ganska rejäla värkar ringde jag förlossningen igen och jag tror att vi åkte hemifrån ca kl. 13.

Det var jättevarmt ute och jag vevade ner rutan ganska snabbt för att få frisk luft. Sedan satt jag och andades i den takt som kändes bra under värkarna och visst klarade jag av det men det var på vippen ett par ggr. Försökte klocka värkarna men tyckte dem kom hela tiden…. ibland varje minut….

13.56 blir jag inskriven på förlossningen i Hudiksvall. Ligger med CTG-kurvan ett tag men känner redan nu att snart pallar jag inte mer. Efter kanske 10 minuter kommer barnmorskan in och jag säger att det börjar bli olidligt. Innan det säger jag att jag känner igen henne och säger att det nog var hon som förlöste mig förra gången också. Hon är osäker men gick tillbaka och kollade journalen sen och det var hon :-) Hon känner lite och jag är öppen 5-6 cm så det är bara att rulla in till en förlossningssal och börja med lustgasen (befrielse!!!) :-)

Står inte så mycket mer i journalen så får kolla bloggen nu och ser att jag var öppen 7 cm kring 14.46 då Patrik har postat ett inlägg.

16.10 började krystvärkarna. Innan dem började så hade barnmorskan sprungit ut och in till oss hela tiden och stöttat mig och sa att jag jobbade på jättebra med lustgasen. Jag tänkte för mig själv att hon inte har mycket att göra och därför kan vara inne hos mig hela tiden nästan, tills jag förstod varför.. hon hade gått ut en kort sväng och från att ha haft en vanlig värk till en krystvärk gick det sååå snabbt. Jag hojtade till Patrik att han får hämta henne igen och hon var precis utanför och bara väntade på att det skulle hända då hon ”visste” att dem kunde börja när som helst. Hon kände och jag var inte riktigt riktigt öppen för att börja krysta ännu, hon tömde mig på lite urin då jag var jättekissnödig kändes det som men det kom inte mycket alls. Hon hjälpte mig att få bort en ”kant” så jag kunde börja krysta.

Och sedan krystade jag…. i nästan 50 minuter innan hon är född prick kl 17.00. Det tog lite tid och vi fick byta ställning och kämpa på massor innan barnmorskan såg att hon ligger med ansiktet uppåt. Det blir tydligen lite kämpigare då. Jotack, kämpa fick vi nog allt! Innan jag äntligen lyckades få ut henne hade jag Patrik på vänster sida om mig, en sköterska på den andra, neröver stod barnmorskan och en annan (läkare?) och höll kollen fullständigt… navelsträngen var tydligen runt halsen också men dem såg det i tid och hann stoppa fingrarna emellan. Jag krystade på som en galning och när man tar i som värst är det som att man tar i så mycket att man nästan ”försvinner”, jag minns det som att jag varken hörde eller såg någonting utan bara koncentrerade mig på att TRYCKA PÅ! Jag fattar fortfarande inte hur man kan bli så stark!

Nyfödd!

Cornelia, 4044g tung och 52 cm lång!